Simma lugnt

Det gick rätt bra hos diabetesläkaren. HbA1 låg aningen högt, men det visste vi ju. Inte så högt som jag fruktat i alla fall.

En ny termin har börjat, i en ny klass i en ny skola med nya lärare. S har fått ett nytt schema med idrott två gånger i veckan mot tidigare en gång. Det är bra. Det dåliga är att idrotten ligger på eftermiddagen en stund efter lunch. Å andra sidan får de mellanmål på fritids inte så långt efter idrotten. Men ändå är det en del trixande med insulindoser. Hittills har S sänkt dosen både på morgonen och till lunch och dessutom tagit med en extra frukt eller smörgås ifall det skulle behövas.

Vi har också börjat gå till simhallen en gång i veckan för att öva upp simkunskaperna. S hade precis lärt sig simtagen när diabetesen slog till och kroppen tömdes på överskottsvatten. Följden blev att både flytförmåga och kroppsvärme uteblev. Nu finns flytförmågan igen så det är bara att öva upp vattenvanan. Men det är lättare sagt än gjort. Bara en liten stund i bassängen gör att blodsockret sjunker kraftigt. Det gäller att vi har laddat upp med kolhydrater innan, under tiden och efter simningen. För det sitter liksom kvar i kroppen ett bra tag. När vi simmat på kvällstid, sitter det kvar över natten och är lite lurigt. Nattmätningarna är alltid lika spännande, särskilt som S växer en hel del just nu och tillväxthormonerna spelar oss stora spratt. Ibland är nattsockret väldigt högt. Men efter simning är det vanligtvis inte alls högt.

Den senaste simturen gjorde oss uppmärksamma på att sänka frukostdosen insulin även dagen efter. S fick känning efter frukost innan det var dags att gå till skolan. Tur i oturen var att det var i god tid, tänk om S fått känning på väg till skolan, ensam. Det är en besvärlig avvägning det här - valet står mellan höna och tiger igen. Ska vi vara tigrar och uppmuntra självständigheten i att gå till skolan själv eller ska vi vara höns och följa med för säkerhets skull? Var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande förälder eller en integritetskränkande förälder? S måste ju förr eller senare stå på egna ben. Hela diabetesbehandlingen går ut på att patienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och själv kunna avgöra insulindoser, motionsbehov och vilken mat som fungerar och vilken som inte gör det.