Mitt i natten

Klockan har passerat midnatt med nästan en timme. Från S rum hörs då och då ljudet av en fot eller ett knä eller en armbåge som träffar väggen. Sängen är nog varm nu. För två timmar sen åt S en ostsmörgås. Blodsockret låg på 3,8 och jag var på väg till sängs, men hade lovat att mäta just i kväll. Konstigt. S verkar känna när sockret är på väg att ändras. Hela dagen har värdena legat rätt högt, över 10 - och så *poff* raka vägen ner mot känning. Den här gången blev det ingen känning åtminstone.

Men det hoppar nu, sockret. Det är lite otäckt, för oron finns ständigt där. Tänk om jag glömmer att mäta, tänk om jag somnar och missar mätningen, tänk om jag inte hör väckarklockan... tankarna gnager där inne, längst inne, hela tiden. För tänk om det händer något. Tänk om Något händer - och så har jag eller A missat att mäta blodsockret, fastän vi skulle. Tänk om Något händer just därför.

Fast jag tror jag vet vad det hoppande blodsockret beror på. Inte virus, baciller och infektioner i alla fall. Skolan har börjat ignorera S behov igen och struntar i grovt bröd och för lite mat. Det har ju gått så bra hela terminen... För kvällsmaten var nog bra. Jag lagade fullkorns-snabbmakaroner (jo, det finns, jag lovar) och falukorv (den med mer kött i) och serverade med ärter, gurka och tomat. Banan till efterrätt. Måltidsdrycken råkade bli en Cola Light. Kanske tog S en enhet för mycket? Fast, varför skulle det varit en för mycket? Det var ju bara normaldosen + 1 enhet eftersom sockret låg över 10. Det kanske blev för många enheter till det extrasena mellanmålet? Och mackorna (hemifrån, grova) kanske dolde blodsockerhalten som var på väg ner? Men i så fall höjer det brödet sockret mer än jag trodde. Måste läsa innehållsförteckningen igen.

Så här är det ofta tycker jag. Vi testar ett bröd som vi tror är bra. Men så höjer det oväntat mycket, oväntat lite eller oväntat sent. Då testar vi ett annat bröd. Som höjer oväntat mycket, lite eller sent. Brödet byts ut med jämna mellanrum, för S tröttnar. Och jag förstår precis varför. Det är inte så kul att tugga och tugga och tugga. I alla fall inte mitt i natten, kvalväckt mitt i en dröm.

I natt får jag inte mycket sömn.
Hoppas det blir bättre i morgon.

Du är inte ensam!

Jag har hittat ett ställe där det finns andra föräldrar till barn med diabetes! Svenska diabetesförbundet har ett diskussionsforum. Aktiviteten verkar inte vara så där jättehög, men forumet finns!

Underbart. Det finns någon annan där ute ändå. Så glad jag blir!

Äta bör man...

Mat. Mat, mat, mat. Vad kan en diabetiker äta egentligen?
- Allt! säger de på sjukhuset.
- Men ditt och datt är inte så bra, det är bättre att välja dutt och dett, fortsätter de i nästa andetag.

En gång i tiden var det jättefarligt för alla diabetiker att äta socker. Socker skulle helt enkelt uteslutas ur kosten. Det finns därför massor av sockerfria produkter, som med dagens kostråd för diabetiker (typ 1 i alla fall), varken gör till eller ifrån. Det är sånt som sockerfri glass och sockerfria kakor. Sådana produkter innehåller nämligen oftast andra varor med lättillgängliga kolhydrater som mjölksocker eller vetemjöl.

Det här med kolhydratinnehåll i mat, är en trixig historia för nybörjare som oss. Hur tar man reda på om finmalet rågmjöl är lika onyttigt som vetemjöl? Hur är det med brödsort A? Är den bättre än brödsort B? Eller kanske är brödsort C bättre? Å andra sidan vägrar S att äta brödsort C och då spelar det ingen roll. Vi prövar oss fram, kryssar mellan kolhydratkobbar och försöker undvika blodsockertoppar. Men det är lätt att kryssa på grund.

Kostråden som för närvarande gäller är i princip GI-mat. Fullkornsprodukter med kolhydrater som bryts ner långsammare, produkter som innehåller fibrer och att undvika vitt mjöl är tumregler. Och så grönsaker. Grönsaker grönsaker grönsaker. Och lite fett. Helt enkelt nyttig kost.

- Sån här mat borde alla äta, säger både dietisten och Försäkringskassan.

På så sätt har de trixat bort att sådan mat är lite dyrare än icke-fullkornsmat, att en diabetiker trots allt inte ska dricka särskilt mycket vanlig fruktjuice trots vitaminerna, att ett barn med diabetes kan behöva sylt med sötningsmedel eller "rent" sötningsmedel för att över huvud taget få ner den nyttiga gröten eller hälsosamma yoghurten till frukost.

Att ha ett barn med diabetes i familjen är dyrare, helt enkelt. Dessutom köps "dubbla" versioner av t.ex. sylt in, av flera skäl. För det första är sylten med sockerersättning dyrare. För det andra ger de där ersättningarna ofta biverkningar i form av lös mage. För det tredje svävar det omkring larmrapporter om snart sagt varenda sötningsmedel - vill vi utsätta Y för dem, trots att de inte behövs? När det gäller S har vi inget val.

Jag tycker att vi lite för ofta får dubbla budskap om kosten. Först säger de "ät allt" sen säger de "men inte det här och det här och det här och det här" coh så säger de "men det här som ni läser om i tidningen stämmer inte" och ändå kommer nya rapporter om farliga livsmedel. Vem ska man tro på?

Simma lugnt

Det gick rätt bra hos diabetesläkaren. HbA1 låg aningen högt, men det visste vi ju. Inte så högt som jag fruktat i alla fall.

En ny termin har börjat, i en ny klass i en ny skola med nya lärare. S har fått ett nytt schema med idrott två gånger i veckan mot tidigare en gång. Det är bra. Det dåliga är att idrotten ligger på eftermiddagen en stund efter lunch. Å andra sidan får de mellanmål på fritids inte så långt efter idrotten. Men ändå är det en del trixande med insulindoser. Hittills har S sänkt dosen både på morgonen och till lunch och dessutom tagit med en extra frukt eller smörgås ifall det skulle behövas.

Vi har också börjat gå till simhallen en gång i veckan för att öva upp simkunskaperna. S hade precis lärt sig simtagen när diabetesen slog till och kroppen tömdes på överskottsvatten. Följden blev att både flytförmåga och kroppsvärme uteblev. Nu finns flytförmågan igen så det är bara att öva upp vattenvanan. Men det är lättare sagt än gjort. Bara en liten stund i bassängen gör att blodsockret sjunker kraftigt. Det gäller att vi har laddat upp med kolhydrater innan, under tiden och efter simningen. För det sitter liksom kvar i kroppen ett bra tag. När vi simmat på kvällstid, sitter det kvar över natten och är lite lurigt. Nattmätningarna är alltid lika spännande, särskilt som S växer en hel del just nu och tillväxthormonerna spelar oss stora spratt. Ibland är nattsockret väldigt högt. Men efter simning är det vanligtvis inte alls högt.

Den senaste simturen gjorde oss uppmärksamma på att sänka frukostdosen insulin även dagen efter. S fick känning efter frukost innan det var dags att gå till skolan. Tur i oturen var att det var i god tid, tänk om S fått känning på väg till skolan, ensam. Det är en besvärlig avvägning det här - valet står mellan höna och tiger igen. Ska vi vara tigrar och uppmuntra självständigheten i att gå till skolan själv eller ska vi vara höns och följa med för säkerhets skull? Var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande förälder eller en integritetskränkande förälder? S måste ju förr eller senare stå på egna ben. Hela diabetesbehandlingen går ut på att patienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och själv kunna avgöra insulindoser, motionsbehov och vilken mat som fungerar och vilken som inte gör det.

Höns eller lejon?

Jag är en hönsförälder. Eftersom S är vårt första barn, har jag oroat mig för allt möjligt sedan S såg dagens ljus. Diabetesdiagnosen gjorde inte saken bättre, men aningen konkretare.

Just nu är det sommaraktiviteter och skador som är värsta orosmomentet, ja, förutom de höga blodsockervärdena på eftermiddagar och kvällar, förstås. Eller kombinationen, för all del. Aktiva barn gör av med mycket socker och behöver inte så mycket insulin. Men om det aktiva barnet får en skada och plötsligt inte kan röra på sig lika mycket, stiger blodsockervärdena. Mer insulin behövs. Men inte direkt - för det som ledde till skadan kan ge lägre blodsocker flera timmar efteråt. Fotboll, cykling eller en eftermiddag på stranden till exempel. Det låter ju bra i teorin, men att omsätta det i praktiken är inte särskilt enkelt.

Oavsett vad som hänt och hur vi lyckas parera blodsockernivåerna, brukar resultatet ändå bli dåligt samvete och oro över bieffekter av insulindos/blodsocker. Jag vågar inte rekommendera S att ta mer insulin för att undvika känning och riktigt lågt blodsocker. Det går så snabbt ibland. S mår verkligen dåligt då och det sitter i någon timme efteråt. Fast, det här händer inte alltid. Ofta åker i stället blodsockret upp till 14-15 mmol/l (ibland över till och med), och så får jag dåligt samvete för det. Det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna av högt blodsocker och hur högt "högt blodsocker" är för att det ska vara skadligt för just S. Det är också svårt att gissa hur ofta S har haft för högt blodsocker. S mäter i stort bara när det är dags för mat och när blodsockret känns lågt. Vi mäter ibland på natten för att försäkra oss om att sockret inte ligger för lågt. Oftast gör det inte det. Snart ska vi till diabetesläkaren i alla fall. Det blir väldigt intressant att höra vad HbA1 ligger på.

Nä, nu måste jag jobba på att sluta vara hönsig och bli mer som ett lejon.